Vi var, som sagt, till Jukkasjärvi några dagar under påsk. I Jukkasjärvi (som för övrigt är en mycket liten by), ligger som bekant
ishotellet. Detta fenomen, som lockar tusentals turister från hela världen varje vinter, till en håla (ursäkta mej, men det är en håla) där det bor ca 400 personer.
I Jukkasjärvi bor också ett par av mina bästa vänner. Det tycker jag att är mer intressant än ishotellet, även om det ju också har sin tjusning.
Jag har haft förmånen att få se (
läs: betalat dyra summor, alternativt snikat mej in i) detta fantastiska bygge, ganska många gånger. Ett hotell/konstinstallation gjord helt i is, med olika utseende varje år.
I år var vi dock för sent ute. Säsongen för människor med böjelsen att sova omgivna av is, är alltså över, visade det sig.
"Det borde ju gå att bryta sig in", tänkte vi, och började smyga omkring iskonstruktionen för att hitta ett kryphål, eller heter det
vak när det handlar om öppningar i is?
På dörren till iskyrkan hängde det ett hänglås i en kätting. Ett kodlås. "Prova 0000", föreslog S, och min vän snurrade på siffrorna, samtidigt som hon i ögonvrån fick syn på en person på taket. En person med uppmärksamheten riktad mot vårt kriminella gäng.
"Vi försöker komma in, men ni har ju valt en så svår kod", försökte hon skämtsamt skoja bort vårt tilltag.
"Det är ju liksom det som är meningen", fick vi till svar, och sedan var vår inbrottskarriär över. Det kändes inte längre meningsfullt. Och kanske en hink med varmvatten hade fungerat bättre för att penetrera väggarna till Guds ishelgedom, än att trixa med koden till ett svårforcerat hänglås.
Vi gick runt byggnaden ett varv, och konstaterade att den är vackrare tidigare under vinterhalvåret, då byggnadsmaterialet ännu inte börjat smälta och blotta träskelettet under isen. Och om vi ska göra fler inbrottsförsök kanske vi ska välja en annan tidpunkt än mitt i strålande eftermiddagssol. Kanske. Fast nu ska vi ju inte det. För vi är hederliga människor.
